Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

Till sensommaren, min årstid, minns jag

Hur ångestfyllt jag förr tyckte syrsorna filade,

Tycker så inte längre.

 

Det är redan skumt

Och åkervägens smala rödskiftande band

Försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:

Om varje vägkrök ett mysterium

Av färgernas och ljusets egenliv

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått

Och lövskogen så rik på skiftningar

Som vore den sitt eget sus!

Ett gult löv är ännu en dyrbarhet

På ena sidan vägen sädesfält

och på den andra sidan barrskog

och säden gul till röd och i skylarna guldbrun

och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar

bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar

Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi

Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller alla möjliga landskap

och detta liv innehåller alla möjliga liv:

Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv

Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter

också högre och högre upp, i andra sfärer

Där pågår just nu detta liv

Som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,

Och de osynligas liv, och de dödas

Ty något annat liv finns inte:

Alla lever de och skall leva

och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla

och det är inte ett gott och inte ett ont

Det bara är

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå

Det finns detta vårt fornimmandes vittnesbörd

och detta att vara till.

Flyktigt är allt medvetande

men flyktigt är inte fåfängligt.

Så sluts min bukoliska sång.