Nærast er du når du er borte.
Noko blir borte når du er nær.
Dette kallar eg kjærleik –
Eg veit ikkje kva det er.

Før var kveldane fylte
av susing frå vind og foss.
No ligg ein bortgøymd tone
og dirrar imellom oss.

– Tor Jonsson

Ord over grind

Du går fram til mi inste grind,

og eg går òg fram til di.

Innanfor den er kvar av oss einsam,

og det skal vi alltid bli.

 

Aldri trenge seg lenger fram,

var lova som gjalt oss to.

Anten vi møttest tidt eller sjeldan

var møtet tillit og ro.

 

Står du der ikkje ein dag eg kjem

felle det meg lett å snu

når eg har stått litt og sett mot huset

og tenkt på at der bur du.

 

Så lenge eg veit du vil koma i blant

som no over knastande grus

og smile glad når du ser meg stå her,

skal eg ha ein heim i mitt hus.

 

– Halldis Moren Vesaas

 

 

 

 

 

 

 

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

Inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

Ensam, utan spår.

 

– Pär Lagerkvist

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

Till sensommaren, min årstid, minns jag

Hur ångestfyllt jag förr tyckte syrsorna filade,

Tycker så inte längre.

 

Det är redan skumt

Och åkervägens smala rödskiftande band

Försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:

Om varje vägkrök ett mysterium

Av färgernas och ljusets egenliv

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått

Och lövskogen så rik på skiftningar

Som vore den sitt eget sus!

Ett gult löv är ännu en dyrbarhet

På ena sidan vägen sädesfält

och på den andra sidan barrskog

och säden gul till röd och i skylarna guldbrun

och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar

bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar

Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi

Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller alla möjliga landskap

och detta liv innehåller alla möjliga liv:

Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv

Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter

också högre och högre upp, i andra sfärer

Där pågår just nu detta liv

Som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,

Och de osynligas liv, och de dödas

Ty något annat liv finns inte:

Alla lever de och skall leva

och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla

och det är inte ett gott och inte ett ont

Det bara är

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå

Det finns detta vårt fornimmandes vittnesbörd

och detta att vara till.

Flyktigt är allt medvetande

men flyktigt är inte fåfängligt.

Så sluts min bukoliska sång.

Den dag kjem aldri at eg deg gløymer,

for um eg søver, eg um deg drøymer.

Um nott og dag er du like nær,

og best eg ser deg når myrkt det er.

 

Du leikar kringom meg der eg vankar.

Eg høyrer deg når mitt hjarta bankar.

Du støtt meg fylgjer på ferdi mi,

som skuggen gjeng etter soli si.

 

Når nokon kjem og i klinka rykkjer,

d’er du som kjem inn til meg, eg tykkjer:

Eg sprett frå stolen og vil meg té,

men snart eg sig atter ende ned.

 

Når vinden lint uti lauvet ruslar,

eg trur d’er du som gjeng der og tuslar!

Når sumt der burte eg ser seg snu,

eg kvekk og trur det må vera du.

 

I kvar som gjeng og som rid og køyrer,

d’er deg eg ser; deg i alt eg høyrer:

I song og fløyte- og felelåt,

men endå best i min eigen gråt.