Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

 

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

 

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

 

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

 

–          Robert Frost

Jeg velger meg april
I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder,-
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter,-
i den blir somren til!

– Bjørnstjerne Bjørnson

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt at vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Det er den draumen me ber på
at noko vidunderlig skal skje,
at det må skje –
at tidi skal opna seg,
at hjarta skal opna seg,
at dører skal opna seg,
at kjeldor skal springa –
at draumen skal opna seg,
at me ei morgonstund
skal glida inn
på ein våg me ikkje har visst um.

– Olav H. Hauge

Nærast er du når du er borte.
Noko blir borte når du er nær.
Dette kallar eg kjærleik –
Eg veit ikkje kva det er.

Før var kveldane fylte
av susing frå vind og foss.
No ligg ein bortgøymd tone
og dirrar imellom oss.

– Tor Jonsson

Ord over grind

Du går fram til mi inste grind,

og eg går òg fram til di.

Innanfor den er kvar av oss einsam,

og det skal vi alltid bli.

 

Aldri trenge seg lenger fram,

var lova som gjalt oss to.

Anten vi møttest tidt eller sjeldan

var møtet tillit og ro.

 

Står du der ikkje ein dag eg kjem

felle det meg lett å snu

når eg har stått litt og sett mot huset

og tenkt på at der bur du.

 

Så lenge eg veit du vil koma i blant

som no over knastande grus

og smile glad når du ser meg stå her,

skal eg ha ein heim i mitt hus.

 

– Halldis Moren Vesaas

 

 

 

 

 

 

 

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

Inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

Ensam, utan spår.

 

– Pär Lagerkvist

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

Till sensommaren, min årstid, minns jag

Hur ångestfyllt jag förr tyckte syrsorna filade,

Tycker så inte längre.

 

Det är redan skumt

Och åkervägens smala rödskiftande band

Försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:

Om varje vägkrök ett mysterium

Av färgernas och ljusets egenliv

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått

Och lövskogen så rik på skiftningar

Som vore den sitt eget sus!

Ett gult löv är ännu en dyrbarhet

På ena sidan vägen sädesfält

och på den andra sidan barrskog

och säden gul till röd och i skylarna guldbrun

och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar

bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar

Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi

Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller alla möjliga landskap

och detta liv innehåller alla möjliga liv:

Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv

Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter

också högre och högre upp, i andra sfärer

Där pågår just nu detta liv

Som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,

Och de osynligas liv, och de dödas

Ty något annat liv finns inte:

Alla lever de och skall leva

och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla

och det är inte ett gott och inte ett ont

Det bara är

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå

Det finns detta vårt fornimmandes vittnesbörd

och detta att vara till.

Flyktigt är allt medvetande

men flyktigt är inte fåfängligt.

Så sluts min bukoliska sång.